I will never say never, I will fight until forever, Whenever you knock me down I will not stay on the ground, I will pick it up and start over again

Klockan börjar närma sig halv två nu, och jag inte det minsta trött. Med släkt lampa och täcket uppdraget la jag mig för att försöka få lite sömn, men det gick inte och en halv timme senare efter mycket vridandes och många flashbacks från året som gått  kunde jag inte hålla mig längre och tände sänglampan för att sysselsätta mig. Det bästa var kanske inte att somna en halvtimme i soffan precis innan jag skulle gå och lägga mig, men det är ingen jag kan rå för nu.

 

Nu far alla minnen runt i huvudet på mig och tårarna är inte långt borta, precis som den första skoldagen. Jag Alicia, som kommer från Norrköping, ska verkligen jag gå på Martin County High med två tusen elever? Jag kom ju från John Bauer Gymnasiet, den skolan jag ändå tycket var stor med alla dessa våningar och den första dagen då jag höll på att gå fel men lyckades hitta rätt, det var stort för mig. Jag skulle nu börja på ett Amerikanskt High School, den stora vit blå skolan, med olika hus där alla klassrum skulle vara i med fem minuters mellan rum och trängas med alla elever på samma gång. Den allra första skoladagen, jag minns den som igår, det var varmt ute, solen lös trotts att det var tidigt på morgonen, vi kom tidigare för att se om vi kunde få mitt schema och hinna springa runt till alla klassrum och introducera mig, men absolut inte. Klockan åtta öppnades cafeterian och alla var välkomna in för att hämta sina scheman och vi träffade några grannar som även är lärare på skolan. Mr. Valerio kom fram till oss, mannen som har kolla på hela skolan fast han bara är en av tre assisterande rektorer, vi bad om en karta för att kunna hitta rätt då han skrattade och förklarade att de slutade ge ut kartor till elever då det kan komma terrorister till skolan, ett säkerhetsskäl helt enkelt. Redan där började jag tvivla, hur ska jag komma ihåg sju olika klassrum i sju olika byggnader och baracker? Jag klarade av dagen utan några tårar även om det var svårt, allt var så nytt, inte mitt vanliga språk, en helt ny skolan i ett helt nytt land som jag hade befunnit mig i mindre än en hel vecka. Jag hade inga vänner då jag såg alla överlyckliga slänga sig runt sina kompisars halsar efter deras sommarlov böja skolåret några sista årselever och andra helt nya som jag, som tur var behövde jag inte sitta själv på lunchen, det hade knäckt mig helt, men jag kämpade på. När jag satte mig i bilen efter att klockan hade ringt, frågade min värdmamma mig hur min dag hade varit, jag tänkte bara på att allt skulle bli bra och om jag bara glömmer denna dag och låtsas som om allt var perfekt skulle resten av året också bli så, men jag klarade inte av det. Det var då mina tårar som jag burit runt på hela dagen började rinna ner för kinderna och jag fick inte stopp på dem, men det var precis det jag behövde. Jag behövde få ur mig mina känslor, ta in alla intryck och bara våga vara mig själv. Jag visste vad jag hade gett mig in på, och jag hade en dröm, jag vill göra det här och jag visste hela tiden att jag skulle klara det! Inte för att jag vill tro på det just denna stund, varför skulle jag ge upp? Jag hade inget att förlora på att fortsätta och göra det bästa av situationen och nästa dag bara dra på mig ett stort leende och försöka prata med mer människor, jag visste jag skulle klara det.

 

Nu sitter jag här tio månader senare en natt som denna och skolan är över, och jag klarade! Jag klarade det galant, med betyg bättre än vad jag hade i Sverige innan jag lämnade. Hur kunde det hända? Jag som just den dagen nästan inte trodde att jag kunde klara det. Jag har lärt mig så mycket. Blivit mer självständig, jag ser vad som är bäst för mig och dem jag bryr mig om och jag gör det jag behöver göra. För ett år sedan skulle jag aldrig gå upp till min Guidance counselor och förklara att jag inte ska vara en Junior utan en Senior och att den har bytt mig med den tyska utbytesstudenten och förklarade för henne hur jag kände, en dag senare vara jag helt plötsligt en Senior. Jag stannade en av de assisterande rektorer och frågade honom om han hade anknytningar till Sverige på grund av hans efternamn, vilken var bra, då han har varit till stor hjälp under året och vi kommer nu hålla kontakten och förhoppningsvis kommer han åka till Sverige för att hitta sina rötter. Och likaså gick jag till rektorns sekreterare för att förklara för henne att jag verkligen ville prata med rektorn och fråga om jag kunde få vara med på Graduation, två minuter senare skakade jag hand med honom inne på hans kontor och vi hade ett samtal om Graduation och livshändelser. Detta skulle aldrig ha hänt.

 

Nu när jag väl sitter och tänker på hela året som gått är det inte bara detta som har hänt, utan allt runt omkring. Jag försökte mig på en fotbolls tryout vilken jag inte lyckades med för att andra tjejer i skolan behövde spela för att få stipendier till College, jag träffade helt nya människor, började weighlifting, var med och gjorde hela skolans yearbook, åkte till Pittsburgh,New York City och Miami, var på Homecoming, såg min allra första football game, var med om school spirit, haft min hand på mitt högra bröst, vänd mot den amerikanska flaggan och lyssnat till nationalsången på footballs planen innan våran match började, jag har byggt upp ett amerikanskt liv, jag har vuxit som människa, blivit grym på engelska, skrattat, gråtit, träffat en hel drös med nya vänner, vissa kanske vänner för livet andra inte, jag har minen som kommer följa mig hela livet men mesta av allt inser jag nu att jag har klarat hela året, jag har uppfyllt min stora dröm! Det finns ingen som hindrar mig, för jag vet att jag kan klara vad som helst bara jag har modet att uppfylla mina drömmar. Det här är nu början på resten av mitt liv!

 

Klockan har börjat närma sig tre, och tröttheten har inte visat sig det minsta och  är fortfarande som bortblåst. Men jag har fått lätta mitt hjärta och öppnat upp mina tankar, så nu ska jag släcka lampan, dra täcket över mig och vända mig om.

 

Lots of Love

Alicia

 


Kommentarer
Postat av: Amanda

Bästaste vän jag är så sjukt stolt över dig, du är bäst! <3

2012-06-09 @ 00:48:26

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0