alicia larsson

Hoppsan, hoppsan! Jag är verkligen som en groda utan ben, hopplös... Jag har gjort det igen och kan inte ens komma ihåg hur många gånger jag ha gjort det nu, men det får bli sista gången och på riktigt den här gången, skärpning! Jag har nämligen skapat en ny blogg på en ny portal och det är verkligen en nystart. Efter en svår period kände jag att det var dags, nu ska jag göra det helhjärtat. Ni är varmt välkomna till http://alicialarssons.blogspot.se

Igår var det den 9:de augusti, Dagen D för ett år sedan! Den dagen då jag skulle lämna allt, min trygghet, familj, vänner och mitt vanliga Svenssonliv för ett liv jag bara kunnat drömma om, det året som verkligen skulle förändra mitt liv! Det är så jag ser det, alla andra får säga vad dem vill! för ett år sedan minus en dag sedan stod jag där på Arlanda flygplats, kramade om min familj och pojkvän med några tårar rinnande ner på kinden. Det låter så sorgligt, det kan jag lova att det var, men jag hade en längtan om att upptäcka nya saker, se mig om och äntligen få testa min egna vingar. Och mitt i allt med tårar, glädje, längtan och hopp träffade jag Irma, den tjejen som fick mig att inse att vi lever bara en gång och det är vår tid nu, vi kommer aldrig att få detta år tillbaka! Hela flygresan pratade vi, spelade spel, lyssnade på musik, ritade, och kollade på film + ännu mer prat. Det var som jag hade känt henne i hela mitt liv! Som jag återfunnit min bästavän från lekis. Med några fartfyllda dagar i New York City och ännu några tårar och väldigt många kramar sa vi Hej då, för att påbörja resan på riktigt!

 

Det är galet vad tiden går fort! Men det är bra på sitt vis, så att vi inte fastnar i det gamla och kan påbörja det nya! Väl på flygplatsen klarade jag mig från övervikt, vilket är ett stort under! Jag kunde knappt bära mina väskor till handbagage. Efter min incheckning och säkerhetskontrollen kom jag äntligen in på flygplatsen, där jag fick värmande ord från människor jag inte känner. Och en bit bort fick jag se min värdmamma genom glasrutan och vi stod och gjorde hjärtan mot varandra, och slängkyssar och tårarna rann ännu en gång ner för mina kinder! Jag var sedan tvungen att gå, jag tog mina väskor med de fastknutna skorna på och min Nalle som satt så fint fastspänt utanpå väskan eftersom han inte fick plats i tog jag mitt mot Starbucks och för en sista Mucho Coconut Frappuccino.

 

På planet blev jag räddad från alla tårar utan Logan, den stilige collegekillen som fick mig på bra humör och som lättade upp allt. Jag älskar verkligen amerikaner, dem är så lätta och kan prata om allt med alla! Jag satt där och skrattade och skämtade. Våra vägar skildes åt i New York, trodde jag. Jag var tvungen att gå och hämta mitt handbagage som var för stort att få plats med på planet som checkades in lite snabbt (ett extra utrymme för stora handbagage) då han springer på mig i väntan där. Ännu en gång springer vi på varandra och småpratet löste det mest och båda skulle då åt olika håll ännu en gång. När jag insett att jag skulle byta terminal och ta Airtrain, och när jag kommer upp för rulltrappan stod min nyblivne vän och skulle åt samma håll för att greppa lite mat på vägen tillbaka! Tredje gången gillt! Detta kunde bara inte vara sant men när vi klivit av Airtrain och åkt ner för rulltrapporna, då han insisterat på att hjälpa mig med en av mina väskor så skildes vi åt. Och jag skulle ännu en gång igenom en säkerhetskontroll för att vänta på nästa flyg mot Stockholm Arlanda, Sweden!!

 

När jag kom hemifrån USA den 14:e Juni, vart det inte bara en annorlunda dag, det kändes konstigt att vara hemma, det var kallt och att det var min 18års födelsedag det fanns knappt tanke på. Jag försökte allt jag kunde för att dagen skulle bli bra, men det gick inte hela vägen! Men jag kämpade på, jag hade haft en fin avslutning på planet då jag satt och skålade vin med min nyfunna flygplansgranne Jonathan och innan vi skulle stiga av började de tio talet utbytesstudenter sjunga "Jag må hon leva". Det var vackert och jag blev rörd. Och ifrån dess har jag haft fullt upp med studentmiddagar, få en överrasknings fest, jobb, lite lata dagar på landet och allt för många dagar sjuk hemma i sängen!

 

I denna stund sitter jag ute inlindad i en filt, och lyssnar på Tommas Ledins kloka ord om att Sommaren är kort, och han har verkligen rätt, sommaren lider mot sitt slut och jag har inte infunnit mig i det Svenska klimatet än men jag försöker!

Och jag hoppas att ni har njutit av sommaren eller åtminstone av dem dagar som var fina!

 

Detta var slutet på det här äventyret men det är absolut inte det sista! Jag har nya idéer, planer och tankar! Nu ska jag avsluta gymnasiet och göra allt vad jag kan för att uppfylla min nästa dröm och den kanske kommer följas upp i min nya blogg! Glöm inte det, Sluta aldrig att drömma!

 

Om det är något ni undrar över eller har frågor om är ni varmt välkomna att skicka iväg ett mail!

[email protected]

I just denna minut sitter jag i min säng, lyssnar på lite för deppig musik men det stämmer in perfekt på hur allt är! Allt ät nedpackat och mina två stora resväskor står vid dörren med hopp om att det inte alls kommer bli övervikt och handbagage ska vi inte prata om, jag är inte ens säker på om jag kan bära runt det men det löser sig det värsta är om jag inte få mer det in, men som sagt det löser sig!

 

Min helg flög förbi, det var helt galet. Lördagen spenderades ute i solen och pool badande med min värdfamilj, för att senare under kvällen gå ut och äta middag på ett av mina favoritställen  Mulligan´s som också råkar vara den första restaurangen vi besökte i mitten av augusti för tio månader sedan. Min söndag hade vi en typsik amerikansk lunch med min syssling och hand familj här, vi hade en hemma gjort americanflag cake för att fira en tidig 4th of July.

 

Måndagen var vacker och med lite packning och ett rum som såg ut att ha blivit drabbat av två tornados varför inte roligt alls och det blev mer depremeprande och jag bestämde mig för att dra till stranden med Matt och Nolan för sista gången. Min älskade Stuart beach! Vattnet var sådär underbart blått och inte ens svalkande utan ljummet. Självklart med två football spelare och nördar så blev det football för hela slanten och efter begav vi oss till mitt andra favorit glass ställe, Cold Stone. Senare under kvällen kom Matt och hand kompis för att hämta upp mig för ännu ett äventyr och det slutade upp med att vi satt ute vid min pool och pratade långt in på småtimmarna innan det var dags för dem att bege sig vidare.

 

Idag tisdag var det min riktiga hela dag som jag hade kvar. Det var nog bland den bättre men ändå den värsta i mitt liv! Jag packade och det gick bra till ska tappade tålamodet för att jag insåg att detta underbara år har kommit till sitt slut. Det är sorgligt men för att lätta upp stämningen hämtade Brandon upp mig och  vi begav oss mot mallet för att införskaffa det sista, då även Bridegt kom förbi en sväng. Och hemma blev det beställa mat från Chili´s, och svängde förbi OKÖ för att få min sista frozen yoghurt, min favorit av alla ställen! Och i glassen satte vi ett ljus för att fira min tidiga födelsedag hade det mysigt innan jag blev upphämtad av Nolan för att för sista gången åka till Stuart Beach och vi satt där på stranden och kollade upp på alla stjärnorna och lyssnade till vågorna som slog mot strand. För att sedan bege oss mot hans poolområde, och smita in de låsta grindarna och var där till klockan blev för mycket!

 

Jag har inte sovit en blund under hela natten och nu är all packning klar, det är bara små saker som ska ner!

Detta är tungt och det är med tårar i ögon som jag skriver detta och min underbara vän Bridget kommer över för att nu säga "See you soon" och å ge henne en sista kram innan jag beger om en femtio minuter ner till West Palm Beach och till flygplatsen! Ska möta upp några utbytisar i NY och sedan i morgon är jag hemma i Sverige igen!

Jag har världen bästa vänner en människa (speciellt en utbytesstsundet) någonsin kan ha! Och värdfamilj för den delen för utan dem hade mitt år här aldrig blivit av.

Idag var det en  sådan där alldeles för jobbig dag, solen lyste när jag vaknade och jag hade hoppats på en dag vid poolen men vid frukosten slog det om och regnet var ett faktum. Denna dag skulle bli både jobbig och tråkig men ändå så rolig. Min värdsyster var på väg hem och ska spendera hela helgen här, men det det regnade till och av och det var bara allmänt grått och molnigt plus att alla mina vänner var upptagna och har varit det mer eller mindre hela veckan. Vilken jackpott, dock hade dem något i kikare. Jag, min värdsyster och värdmamma satt och pratade i soffan en stund för att sedan föreslår dem att vi ska ska åka och hyra en film och ha en mysig filmdag. Varför inte, vädret tillåter oss inte göra något annat så vi sätter oss i bilen och helt plötsligt har min värdsyster glömt plånboken hemma med henne körkort i... Då var det bara att vända om och jag springer in för att snabbt hämta den då mina vänner hoppar fram och skriker "SURPRISE!" och sedan börjar dem sjunga "Happy Birthday". Jag var i chock och kunde inte alls fatta att det var detta dem planerat. Ingen hade riktigt tid att ses för att dem var rädda att försäga sig. Vi hade mysigt med tårta, andra godsaker och jag var nära på att bli i kastad i poolen ett flertal gånger. Så efter mitt "suprisre happy birthday/ go home party" drog vi oss mot Hurricanes och jag fick tillslut äta typiska amerikansk kycklingvingar med hotsås på, det var verkligen något jag sett ifram emot. Från att min dag var nästintill helt usel vände den till en helt underbar dag och jag är så lycklig att jag har mina vänner här för jag kunde inte ha fått bättre vänner! Och jäklar vad jag kommer sakna hela högen! Kvällen avslutades med lite film mys här hemma och nu ska jag försöka sova lite!

Klockan börjar närma sig halv två nu, och jag inte det minsta trött. Med släkt lampa och täcket uppdraget la jag mig för att försöka få lite sömn, men det gick inte och en halv timme senare efter mycket vridandes och många flashbacks från året som gått  kunde jag inte hålla mig längre och tände sänglampan för att sysselsätta mig. Det bästa var kanske inte att somna en halvtimme i soffan precis innan jag skulle gå och lägga mig, men det är ingen jag kan rå för nu.

 

Nu far alla minnen runt i huvudet på mig och tårarna är inte långt borta, precis som den första skoldagen. Jag Alicia, som kommer från Norrköping, ska verkligen jag gå på Martin County High med två tusen elever? Jag kom ju från John Bauer Gymnasiet, den skolan jag ändå tycket var stor med alla dessa våningar och den första dagen då jag höll på att gå fel men lyckades hitta rätt, det var stort för mig. Jag skulle nu börja på ett Amerikanskt High School, den stora vit blå skolan, med olika hus där alla klassrum skulle vara i med fem minuters mellan rum och trängas med alla elever på samma gång. Den allra första skoladagen, jag minns den som igår, det var varmt ute, solen lös trotts att det var tidigt på morgonen, vi kom tidigare för att se om vi kunde få mitt schema och hinna springa runt till alla klassrum och introducera mig, men absolut inte. Klockan åtta öppnades cafeterian och alla var välkomna in för att hämta sina scheman och vi träffade några grannar som även är lärare på skolan. Mr. Valerio kom fram till oss, mannen som har kolla på hela skolan fast han bara är en av tre assisterande rektorer, vi bad om en karta för att kunna hitta rätt då han skrattade och förklarade att de slutade ge ut kartor till elever då det kan komma terrorister till skolan, ett säkerhetsskäl helt enkelt. Redan där började jag tvivla, hur ska jag komma ihåg sju olika klassrum i sju olika byggnader och baracker? Jag klarade av dagen utan några tårar även om det var svårt, allt var så nytt, inte mitt vanliga språk, en helt ny skolan i ett helt nytt land som jag hade befunnit mig i mindre än en hel vecka. Jag hade inga vänner då jag såg alla överlyckliga slänga sig runt sina kompisars halsar efter deras sommarlov böja skolåret några sista årselever och andra helt nya som jag, som tur var behövde jag inte sitta själv på lunchen, det hade knäckt mig helt, men jag kämpade på. När jag satte mig i bilen efter att klockan hade ringt, frågade min värdmamma mig hur min dag hade varit, jag tänkte bara på att allt skulle bli bra och om jag bara glömmer denna dag och låtsas som om allt var perfekt skulle resten av året också bli så, men jag klarade inte av det. Det var då mina tårar som jag burit runt på hela dagen började rinna ner för kinderna och jag fick inte stopp på dem, men det var precis det jag behövde. Jag behövde få ur mig mina känslor, ta in alla intryck och bara våga vara mig själv. Jag visste vad jag hade gett mig in på, och jag hade en dröm, jag vill göra det här och jag visste hela tiden att jag skulle klara det! Inte för att jag vill tro på det just denna stund, varför skulle jag ge upp? Jag hade inget att förlora på att fortsätta och göra det bästa av situationen och nästa dag bara dra på mig ett stort leende och försöka prata med mer människor, jag visste jag skulle klara det.

 

Nu sitter jag här tio månader senare en natt som denna och skolan är över, och jag klarade! Jag klarade det galant, med betyg bättre än vad jag hade i Sverige innan jag lämnade. Hur kunde det hända? Jag som just den dagen nästan inte trodde att jag kunde klara det. Jag har lärt mig så mycket. Blivit mer självständig, jag ser vad som är bäst för mig och dem jag bryr mig om och jag gör det jag behöver göra. För ett år sedan skulle jag aldrig gå upp till min Guidance counselor och förklara att jag inte ska vara en Junior utan en Senior och att den har bytt mig med den tyska utbytesstudenten och förklarade för henne hur jag kände, en dag senare vara jag helt plötsligt en Senior. Jag stannade en av de assisterande rektorer och frågade honom om han hade anknytningar till Sverige på grund av hans efternamn, vilken var bra, då han har varit till stor hjälp under året och vi kommer nu hålla kontakten och förhoppningsvis kommer han åka till Sverige för att hitta sina rötter. Och likaså gick jag till rektorns sekreterare för att förklara för henne att jag verkligen ville prata med rektorn och fråga om jag kunde få vara med på Graduation, två minuter senare skakade jag hand med honom inne på hans kontor och vi hade ett samtal om Graduation och livshändelser. Detta skulle aldrig ha hänt.

 

Nu när jag väl sitter och tänker på hela året som gått är det inte bara detta som har hänt, utan allt runt omkring. Jag försökte mig på en fotbolls tryout vilken jag inte lyckades med för att andra tjejer i skolan behövde spela för att få stipendier till College, jag träffade helt nya människor, började weighlifting, var med och gjorde hela skolans yearbook, åkte till Pittsburgh,New York City och Miami, var på Homecoming, såg min allra första football game, var med om school spirit, haft min hand på mitt högra bröst, vänd mot den amerikanska flaggan och lyssnat till nationalsången på footballs planen innan våran match började, jag har byggt upp ett amerikanskt liv, jag har vuxit som människa, blivit grym på engelska, skrattat, gråtit, träffat en hel drös med nya vänner, vissa kanske vänner för livet andra inte, jag har minen som kommer följa mig hela livet men mesta av allt inser jag nu att jag har klarat hela året, jag har uppfyllt min stora dröm! Det finns ingen som hindrar mig, för jag vet att jag kan klara vad som helst bara jag har modet att uppfylla mina drömmar. Det här är nu början på resten av mitt liv!

 

Klockan har börjat närma sig tre, och tröttheten har inte visat sig det minsta och  är fortfarande som bortblåst. Men jag har fått lätta mitt hjärta och öppnat upp mina tankar, så nu ska jag släcka lampan, dra täcket över mig och vända mig om.

 

Lots of Love

Alicia

 

Dagarna går alldeles för snabbt, dem bara svischar förbi en raketfart och jag hinner inte mer alls. Som tur är,  det går det inte att räkna dagarna på en hand än så läng, puuh. Men det kommer snabbare än vad jag både tror och önskar. Dem där lata daggarna på beachen jag hade sett fram och längtat till hela året  när skolan väl slutat verkar inte synas till, typiska orkanväder... Detta innebar att gårdagens beachplaner blev inställda och planerades om mot film och spelkväll hemma hos Brandon med Bridget, Chase, Alaina och Laura. Men det var lika mysigt det.

Idag åkte jag och Bridget ner till Stuart Downtown för en lunch på mitt favorit ställe, Pelican Café, den mysiga lilla restaurangen som ligger precis vid vattnet och har dem färglada piknick borden alla dess fägren som stor prydligt utställda i sanden, för att få den lite mer beach känslan, jag älskar det!

Och hur underbart är det inte när man sitter där min sin underbara vän och är inne en konversation då hon genast avbryter och säger "Det är antingen en delfin eller en haj där ute, jag såg en fina sticka upp ur vattnet"

Det visade sig att ett gäng med delfin var precis utanför och hoppade upp lite då och då.

 

 

Massor med kärlek till er i Sverige!

Puss och Kram!

Göra beachplaner när det är sommar här borde vara en självklarhet, dock glömde vi att det är orkantider och detta innebar att fredagen var gråmulen och regnet hängde i luften plus att en storm var på väg in... Lyckad planering, verkligen. Så mina planer för dagen ändrades lite och under kvällen hämtade Brigdet och Brandon för att åka och träffa en del av mitt ena kompis gäng för en avslutande kväll innan alla nu kommer splittras upp införsommaren. Vi åkte till Port St Luice och Play It Again USA, för lite bowling, Mini golf och Laser tag som avslutades med glass och lite longboard vilken avslutade kvällen med motsatsen och jag har nu uppskrapat knä och en svullen fot med lite små sår. Men det går över snart, lite aleovera borde läka det hela.

 

Min lördag spenderades ute vid poolen och det var en underbar dag och min kväll spenderades i Stuart Downtown med god glass from Kilwin´s och Matt som sällskap. Resten av helgen spenderades vidare vi poolen och lika så idag tills Brandon hämtade upp mig för att ta vara på solen från strandens vy. Det var helt vindstilla och inte en våg fanns på havet, aldrig har jag sett vattnet så lugnt.

I morgon om nu vädret håller i sig så väntar ännu en dag på stranden. Kanske blir det lite surfing på schemat, om nu vattnet tillåter, vilket jag nu hoppas på.

 

Nu ska jag kolla lite på film och bli inspirerad innan jag somnar och dejtar kudden för några timmar.

Jag vet att ni har runt 8-10° grader varmt i Sverige nu, så jag skickar er lite värme och solsken härifrån!

Puss och Kram,

Efter några helt galna dagar i New York City, världens huvudstad ligger jag nu hemma i min säng i Stuart helt slut efter de senaste dagarna. Med både shopping i Soho, Time Square, Central Prakhäng, strosande på 5th Avenue, Macy´s, mysiga middagar och kvällar upp mysta i sängen framför filmer och Tre Kronor nostalgi, lite Empire State Building toppat på det. Denna stad har något som ingen annan storstad har, de gula taxibilarna, världens största subway system, organiserade gator, och bästa är trottsallt de tutande bilarna under natten och det lugnt som inte finns där. Jag är helt kär i denna stad, men idag bar det hem mot mitt älskade Floirda som jag har saknat under dessa dagar och det känns skönt att avar hemma igen även fast när jag redan steg av planet ikväll i WPB så möttes jag av hettan och den höga fuktluftigheten. Och i morgon är planerna redan att dra till stranden, som jag har saknat.

 

Igår stod min resväska vidöppen vid garderoben och jag sprang runt i mitt rum för att få med mig allt som jag behövde och gjorde mitt bästa för att inte glömma något. Mina flygbiljetter var utskrivna, tidningar och M&M med kokos (jag hade en känsla om att jag skulle sakna Florida för mycket) var inhandlat inför flygturen och väl ner packat i handbagaget. Klockan halv sex kom Jaycee och hennes mamma och hämtade upp mig för att bege oss mot skolan för att få se min sista high school football game. En halvtimme innan och med mat i magen var vi mätta belåtna och humören var på topp, det var trotts allt min sista match. Det gick bra till en början, men ändå en lite tråkigt match, det hände inte så mycket, vi fick in några bra tacklingar och smått läskliga "bråk". Dock blev inte slut resultatet som vi hoppats på men inga sura miner fanns det ändå, vi gjorde vårt bästa och vi lyckades dock inte hela vägen.

Jag kommer verkligen sakna dessa fredagar med alla footballs games, se spelarna springa runt i skolan blå och blå matchtröjor med deras padds under så att de ser ut stora som hus.

 

Efter matchen skjutsade Brandon mer mig till Jupiter med sällskap av Amanda och Bridget, jag spenderade natten nere hos Konrad med familj och i morse lämnade dem mig på flygplatsen. Efter två och en halv timme befann jag mig nordöst och i en helt annan delstat. Jag befinner mig nu i min favoritstad, där  husen är höga, tutande bilar hörs dygnet runt, världens huvudstad och taxibilarna är gula, jag befinner mig i det stora äpplet, eller på vardagligt språk New York City. Här har under dagen strosat runt med min älskade syster på Fifth Avenue, Broadway och Lexington Avenue, in och ut i butiker hela dagen lång. Nu under kvällen har vi legat inne på hotellrummet och tagit det lugnt, jag har lyckats få med mig en förkylning och bihålorna börjar kännas tunga. Men med lite alvedon och aloe vera vatten känns det bättre och vi ska nu sova för i morgon väntar en ny dag och det är mycket som står på schemat.

 

Puss god natt alla underbara!

xx♥

Gårdagen var den dagen alla mina senior vänner har väntat på de senaste fyra åren då de började på  Martin County High School. Först hade vi träning under förmiddagen och sedan hemma förberedde jag det sista inför kvällen, och sedan kom Chloe och hämtade upp mig för åka till skolan och Graudation. Det var utöver det naturliga, en skolavslutning som jag aldrig kommer att får vara med med om igen, på något sätt. Två timmar tog det och det var glädje, skratt, YOLO (you only live once) skrik, badbolls kastning under ceremonin, bära, cap and gown, diplom utdelning, ballongner släpp, pocho dance och sist men inte minst den så välkända cap (studentmöss) kastningen.

Det var en otrolig känsla, ännu en dröm som gick i uppfyllelse! Under hela cermonin tänkte jag på hur jäkla lyckligt lottad jag är, jag har fått tagit graduation i på ett Amerikankst High School.

 

Mitt skolår slutade och jag har nu sommarlov, jag har alltid längtat efter sommarlov, det har alltid varit min favorit del av hela året förutom i är. Självklart kan det vara kul att göra vad jag vill, skönt att inte behöva gå till skolan tidigt men i år var det förstå året i hel mitt liv som jag inte ville ha sommarlov. Jag gilla Martin County High så mycket, jag kommer saknar mina lärare, alla vänner, att inte behöva gå i korridorer inomhus, att ha skolspirit, börja gul/blå tröjor med uppmuntrande saker om våran skola eller "nedtryckande" quotes för att visa vilken skola som är bäst. Jag gillar den tröjan som är till för Jensen Beach High som säger "The best thing to be a tiger is to not be a Bird" då deras maskot för skolan är en örn. Men den blågula tigern kommer alltid finns där.

 

Efter graduation begav vi oss mot YMCA eller The Y som det också är kallas där Project graduation skulle hålla hus. Där ungefär 300 elever spenderade natten från klockan tio till  fyra på morgonen, då vi hade olika aktiviteter, tävlingar, dansgolv, mat, snacka (min absoluta favorit var jordgubbarna och chokladfontänen, det var smarrigt som attans), jag träffade nya vänner, kom närmre andra och så kom även en hypotisör och det var nog de bästa show jag någonsin har sett, det var det mest hilarious jag varit med om. Jag fick säga hej då till Mr. Lindgren, min "svenska" vice rektor som under året alltid har uppmuntrat mig och vi har haft diskussioner om Sverige och jag fick honom även att bli mer intresserad av från hur och varför hans mor- och farföräldrar kom över hit. Hela kvällen var fullspäckad och den absoluta bästa som jag har haft. Så efter 23 timmar nonstop hela dagen och natten somnade jag snabbt på kudden och fick inte mer än fyra timmars sömn innan det var dags igen för en ny dag.

Det var för bara några veckor sedan min balklänningen hängde på dörren till min garderob, det var mer än en månade sedan, det kändes som igår och en evighet till graduation. All den längtan till sommaren, frustationen på alla läxor och inga mer väckarklockor som behövdes ställas. Nu är balklänningen utbytt mot min cap and gown (student mössa och kläder), läxorna är slut för länge sedan, och sista väckarklockans alarmet är satt. Detta är nu min sista natt jag går och lägger mig i min säng som en High School elev, i morgon tar jag graduation och lämnar den amerikanska high school för gott. Vart tog tiden vägen? I morgon får jag sommarlov, det kändes som igår då jag hade sommarlov och lämnade mitt trygga Svearike för mitt livs största äventyr på andra sidan Atlanten. Men tiden går fort när man har roligt, som min kära mamma alltid brukar säga.

 

Under kvällen har jag förberett det mesta inför morgondagen med både dekorationer för min cap (student mössa), måla naglarna, lagt fram allt, skrivit hälsningar till mina favoritlärare och där emellan han jag med att ligga ute i solen några timmar. I morgon har vi en sista träning och de allra sista förberedelserna ska fixas efter. Varför måste allt roligt ha ett slut för? Jag önskar att jag kunde spola tillbaka tiden och börja om från början, och göra så om och om igen... Men inom mig kommer allt finnas kvar, och nu ska jag inte bli deppig på grund av att allt är slut utan jag kollar framåt mot mitt sommarlov och  tillbaka på tiden och inser hur lärorikt det har varit, jag har lärt mig så mycket, överstigit mina rädslor (ormfobi är dock ett undantag) och träffat så många underbara människor!

 

Nu är jag så trött och behöver sova!

Ett sista god natt som High School elev så, God Natt alla underbara människor!!